K37

Befinner mig i kollektivet jag inte längre bor i, K37, och väntar på att klockan skall klämta för hemfärd till Skellefteå. Från ett hem till ett annat. Att fortfarande ha möjlighet att komma till K37 och hälsa på, att veta att den här otroligt varma, soffrika, platsen fortfarande finns kvar skänker mig hopp.

Det kommer aldrig finnas en plats i Östersund, Republiken eller världen där det är såna fester som jag har upplevt på den här platsen. Fester där man hela tiden lärt känna nytt folk, se nya förhållanden starta, sett förhållanden gnissla i kanterna. K37 var en plats där jag lärde känna många vänner.

Jag hann träffa ytterligare tre goda vänner igår, så jag har fyllt på jämt-kvoten ytterligare. Men den här gången skall det inte gå lika länge tills nästa gång. Yran 2009 hoppas jag att jag kan åka på iaf, senare än så ska det inte bli Jämtland. Sen ska man ju hinna med Skåne också nån gång… Många hem, lite tid.

Nu såg jag Emma på MSN på den dator jag har lånat, känns lite lättare at lämna Jämtland när jag vet varför jag lämnar Jämtland. För att åka hem till min älskade Emma, till min älskade sambo som gör mitt liv så guldkantat, till mina älskade kissar som ger mig så många skratt, till mitt jobb som gett mig vänner, skratt och utmaningar.

Till Skellefteå, staden jag kallar hem!

Annonser
Explore posts in the same categories: livet

One Comment på “K37”

  1. Märtagreta Says:

    Hur mycket jag än längtar hem till Jämtland så är det här på Gotland jag vill leva. det är svårt och ändå så lätt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: